Ambivalens och total förvirring.

Vill bara skratta, gråta, skrika, hoppa runt, slå någon, kramas, mysa och helst allt på en gång. Jag vet verkligen inte hur det skulle gå till, jag är så sprängfylld med känslor så att jag nästan blir likgiltig och det är en obehaglig känsla samtidigt som det är väldigt mysigt.

Jag saknar, jag saknar inte.

Jag vill ha mer, jag vill helst av allt bara vara utan.

Jag vill slippa dig, jag vill bara ha dig nära.

Jag hatar dig, jag älskar dig.

Du gör mig otroligt likgiltig.

Jag vill skrika för att du stör mig så oändligt mycket.

Jag vill gråta för att jag stör mig på dig.

Jag vill skratta för att jag inte vet vad jag vill.

Du gör mig illa.

Du sårar mig.

Du får mig att känna mig hel och otroligt bra.

Du får mig att känna mig otroligt dålig.

Du ger mig dåligt samvete.

Du får mig att sluta tänka.

Du får mig att tänka för mycket.

Du får mig att vilja slita ut hjärtat på mig för att slippa känna.

Jag hatar mig själv för att jag skriver det här.

Jag älskar mig för att jag skriver det här.

 

 

 

Det var svårare att leva utan dig än jag trodde.

Och i tankarna dansar hon som aldrig förr.

Det känns som att jag hoppar, flyger, studsar och snurrar runt, runt, runt utan stopp. När jag kom hem tidigare idag och la mig och läste otroligt underbara blogginlägg var det som att jag dansade i tankarna, det fanns inget stopp, det var som att jag flöt iväg.

Det var en otroligt underbar känsla, en såndär känsla man bara vill hålla kvar och aldrig släppa. Jag vill alltid känna mig så, jag vill alltid kunna slappna av och få det att kännas som att flyter iväg till en annan värld.

Jag bubblar inombords, alla ord jag inte får ur mig, det är helt obeskrivligt. Jag har så mycket ord som vill upp till ytan, men som jag inte kan formulera. Så mycket känslor som jag inte kan sätta på plats, så mycket känslor som får tankarna att dansa och när tankarna dansar så dansar jag.

Jag drog igång radion på hög volym och dansade som att jag aldrig någonsin skulle dansa igen, dansade som jag aldrig har dansat förut. Dansade i en evighet, det tog aldrig slut, det fortsatte. Tankarna fortsatte att dansa och jag fortsatte dansa, dansade mig riktigt trött.

Det är så svårt att forumlera känslor som jag inte kan fånga själv, jag skulle vilja fånga känslorna och hålla fast dem och sen släppa dem fria igen och bara snurra runt, runt runt.

Ändå skriker jag inombords

När det tog slut mellan mig och A bestämde jag mig för att jag ska hålla mig singel, jag ska inte ha någon. Jag ska lära mig att klara mig själv och vara ensam med bara mig. Jag ska bara ta hand om mig och bara tänka mig och allt ska handla om mig.

Och visst, jag har klarat mig jävligt bra som singel, jag tycker att jag är ovanligt duktig som inte har någon på gång, även om det har gått en tid sen uppbrottet. Jag har inte ens tänkt tanken på att skaffa någon ny på ett tag och det har gjort att jag har känt mig oändligt bra, sådär bra som man kan känna sig när man har lyckats med något man verkligen är fast besluten om att man måste göra.

Men trots allt det så skriker jag inombords, trots att jag klarar mig ganska bra själv, även fast jag tycker att jag är skitbra som klarar mig utan någon. Hela min kropp och själ skriker efter närhet. Jag behöver mys, jag behöver kramar. Jag behöver inte mer än så, jag behöver inte ligga, jag behöver inte massor av hångel. Jag behöver bara få kramas, jag behöver få mysa.

Det är fruktansvärt jobbigt att inse att jag faktiskt inte klarar mig helt själv, det är jobbigt att inse att jag behöver någon nära, någon som jag kan mysa med, någon som jag kan hålla om i timmar och bara känna mig nära. Fast det är ändå ganska skönt att inse att det är det enda jag saknar nu när jag är singel igen. Det är ganska skönt att känna att det enda jag saknar är just myset.

Jag var länge rädd för att bli singel eftersom att jag var så rädd för att känna mig ensam, att känna att jag inte har någon där när jag behöver det, men det har jag också insett att jag har massor av vänner som alltid kommer att finnas där när jag har det jobbigt, jag behöver inte vara tillsammans någon för att ha någon när jag mår dåligt eller har det lite svårt.

Som jag skrev så är det enda som saknas närheten, att kunna hålla om någon i flera timmar och bara känna hur rätt det är. Att ha någon nära och känna sig trygg, för oavsett hur många kompisar jag har och oavsett hur mycket jag umgås med mina närmaste vänner så kommer ingen att kunna fylla ut det där behovet av närhet.

Förlåt

Som rubriken säger så tänker jag säga förlåt till precis alla som har råkat ut för mig den senaste tiden. Jag erkänner att jag inte har haft det så lätt på senaste tiden och jag är inte den som orkar gå och prata om att jag har det jobbigt, så jag har gått och hållit det inom mig istället. Det har nu gått så långt att jag har insett att det har gått ut över min närmaste omgivning och i princip alla jag har pratat med. Det har absolut inte varit mot någon personligt eller så, det är bara jag som har haft svårt att hålla känslorna tillbaka när det har bubblat över.

Efter att jag och A gjorde slut så har hela min värld varit upp- och nervänd och som jag nämnde innan så har jag inte haft någon lust att slänga ut till alla hur jag egentligen mår. Jag har helst av allt velat lägga mig under täcket och ligga där tills allt har ordnat sig, jag vet dock att det inte funkar. Så istället för att bara lägga mig ner någonstans och ge upp allt har jag försökt stå på benen och hoppats på det bästa, det har inte alltid funkat det heller för det har bara slutat med att jag har kommit hem efter skolan och lagt mig i sängen med datorn helt utmattad efter att ha försökt hålla mig uppe en hel dag.

Det tar mer energi än man egentligen kan tro att ha det såhär, jag går upp på morgonen och är lika trött som på kvällen innan jag gick och la mig och går runt och har konstant slut på energi och när jag är låg på energi så blir jag irriterad och jag formulerar mig väldigt kort och det har låtit väldigt irriterat och drygt. Jag är mycket medveten om det och jag kan lova alla som läser det här att det aldrig har varit meningen att låta dryg och irriterad, det är som jag sa innan, aldrig riktat mot någon personligen.

Jag hoppas jag har lyckats förklara det så att ni förstår lite iaf.

Saker som hänt

Har egentligen inget vettigt att skriva nu, men jag måste få vädra lite. Ibland måste man få göra sånt också.

Som många vet så har den senaste månaden varit brutalt jobbig och jag har inte orkat speciellt mycket, har låtit mycket av min skit gå ut över folk och det är långt ifrån meningen, men som tur är så har jag en del folk i min närhet som tar hand om mig och som får mig att känna mig bättre och som får mig att tänka på annat. Det är fruktansvärt skönt att de här personerna går i samma skola som mig och att de går att umgås med oavsett vad som har hänt.

Det har även varit så att jag har tagit avstånd från vissa personer som jag har umgåtts mycket med efter att jag och A gjorde slut eftersom att de bokstavligen har uttryckt att de inte vet hur de ska vara mot mig efter att det hände. Jag förstår inte hur folk som man tror känner och som man tror står en ganska nära kan säga en sån sak och bete sig på ett sånt sätt som de här personerna har gjort.

Jag får dessutom sura kommentarer mot mig om att jag alltid verkar så sur och grinig hela tiden, men jag känner; Är det verkligen så konstigt? Är det konstigt att jag blir cynisk och bitter när sånna här saker händer och jag känner att jag inte har någon alls? Nej, det är inte speciellt konstigt, det är inte konstigt alls.

Jag har bara känt mig så fruktansvärt ensam på senaste tiden och det är roligt att ingen förstår varför, trots att jag har försökt förklara för folk tusen gånger att det inte är det att jag inte har folk runt om mig, utan jag känner mig ensam inuti, men det är det tydligen ingen som förstår.

Att sakna

Ja, det tog slut i måndags. Det var inget jag ville, men det var så det fick bli och jag tror att jag aldrig har mått såhär förut. Jag försöker gå till skolan, men det funkar inte, jag mår inte bättre av att vara där. Jag försöker umgås med så många som möjligt för att tänka på annat och det funkar tills jag kommer hem.

Allt är upp och ner och det känns som att jag inte gör annat än att gråta och sakna. Det här var liksom det sista jag ville, jag ville inte att det skulle sluta som det gjorde, för någonstans inuti kände jag på mig att jag skulle må såhär. För jag älskar honom, det gör jag verkligen.

Jag har alltid fått för mig att jag är en stark person som inte tar så hårt på break-ups, men jag hade tydligen fel. Jag kan inte sluta älta att jag aldrig trodde att jag skulle må såhär.

Det värsta är att jag vet att jag mår såhär för att jag saknar honom, jag saknar honom så jag kan dö. Jag orkar inte med det här längre.

Piercing

Kom på att jag har glömt att berätta att jag piercade mig i lördags och det blev en medusa, är helnöjd på riktigt och Ty på ANT är helt fantastisk och det här blev ett /care-inlägg…

Det är inte jag på bilden, men det är en sån piercing. Dessutom har jag en ljusblå sten, kanske lägger upp en bild på min sen när och om min dator vill samarbeta.

Att minnas

Nu ligger jag här i sängen och funderar sådär som man brukar kunna göra på kvällarna och kom och tänka på min sommar förra året och blev lite ledsen. Ja, jag blir ju faktiskt lite ledsen när jag tänker tillbaka på saker jag tycker om, men som tas ifrån en.

Sommaren-08 var nämligen en av de bästa sommarna i mitt liv, det hände så mycket saker den sommaren som kanske inte gjorde att jag mådde så bra, men jag lärde mig otroligt mycket den sommaren och så lärde jag känna massor av människor och lärde känna några personer bättre, personer som jag förmodligen inte hade lärt känna så bra om inte allt som hände, hände.

Det är lite tråkigt att ligga och tänka på allt det här och inse att mer än hälften av personerna jag lärde känna då har jag knappt någon kontakt med alls nu. Vissa har jag kontakt med, men bara väldigt ytligt och andra har jag tappat all kontakt med.

Jag kommer till exempel alla sena nätter jag satt uppe och bara pratade med alla de här underbara personerna och kände att det är så här det ska vara, det ska inte vara på något annat sätt. Det är så här jag vill ha det, men allt togs ifrån mig lika snabbt som det kom till mig.

Det var liksom första gången någonsin som jag lärde känna folk och kände att jag faktiskt kunde säga vad jag tyckte, hur jag mådde och så vidare och någon faktiskt brydde sig om det och det var något jag sällan hade upplevt då. Det gjorde att jag faktiskt kände mig ganska viktig, det fick mig att känna att någon faktiskt brydde sig om mig.

Det här höll dock inte i sig så länge; Hösten kom ju och alla blev upptagna med sina saker och ingen orkade ta kontakt igen och det slutade som det gjorde och som jag beskrev det högre upp: vissa tappade jag kontakten med helt och andra blev bara ytligt bekanta.

Det här är visserligen sånt som händer, men som jag känner är ganska jobbigt när jag kommer att tänka på det, för det får mig att inse att jag trots allt har haft det och har det väldigt bra, jag ska inte förneka att jag har det rätt bra nu, men det som var då är ganska obeskrivligt och jag blir alldeles varm när jag tänker på det. Visst, allt jag gjorde då kanske inte var bra saker, men det gjorde mig rikare på erfarenheter och jag lärde mig saker på det och vissa av de sakerna jag gjorde som inte var så bra ångrar jag inte och oavsett vad folk säger om det så kommer jag inte ångra det.

Jag tänker som slut citera Nelly Furtado:

”Flames to dust

Lovers to friends

Why do all good things come to an end?”

Världens bästa eftermiddag

Tänkte egentligen skriva om det här igår, men det får bli idag istället, somnade nämligen väldigt tidigt igår, men kommer till det sen.

Igår hade jag iaf en väldigt bra dag eller den började ganska segt. Var först på Mediagymnasiet för att kolla på de där filmerna vi spelade in, som vi inte hade fått förbereda så mycket. Efter det så åkte vi (jag, Ml och Sl) tillbaka till skolan för att äta lunch och skippa estetisk verksamhet, eller nej, vi skippade den inte, vi hade fått tillåtelse att inte gå på den för att vi skulle hinna äta lunch. Senare hade vi naturkunskap, den lektionen sov jag på, då jag var jättetrött och vi kollade på film. Det var iaf jättemysigt att sova och jag var relativt pigg sen.

När vi slutade sen visade det sig att Sl skulle till sin pojkvän, så jag och Ml satte oss på tuben och kom på att vi måste åka till olssons tyger vid hötorget. Sagt och gjort; Vi åkte dit och kollade på massor av tyger. Vi fastnade senare och satt och kollade mönster. Hittade massor av olika mönster till olika maskeradkläder och bestämde oss för att när vi flyttar till Lund för att plugga teater så ska vi flytta till en liten lägenhet där vi ska ha sagotema och olika typer av sagor/sagoväsen i varje rum. Efter att vi hade suttit och pratat om det en stund så bestämde vi oss för att gå till Butricks. På butricks hittade vi massor av olika saker vi bestämde oss för att inreda med och efter Butricks så blev det att gå till Beyond Retro där vi hittade massor av fina prinsessklänningar. Tyvärr är det ju så på Beyond Retro att man antingen ska vara pinnsmal eller jättestor och jag är någonslags blandning så att ingen av klänningarna passade mig. Hittade flera jättefina klänningar som skulle kunna bli min studentklänning, men som allihopa var för små. Blev lite ledsen över det, men fortsatte att leta. När vi sen hade provat de sista klänningarna så insåg vi att klockan var väldigt mycket och det var dags att säga hej då och åka hem.

När jag kom hem så fick jag hjälpa mamma att laga mat och medan jag stod och lagade mat så dök A upp. Vi åt middag och sen gick jag in till mig för att se Brokeback mountain, men hann se kanske en timme innan jag somnade, då var klockan 22. Vaknade igen vid 01 och upptäckte att jag hade kläder på mig, tvn var på och lampan var tänd. Då hade A också somnat medan han höll på att fixa med min dator. Jag klädde av mig. släckte lampan och somnade om.

Jag hade det så himla bra igår. =)

Puss<3

Kass

Jag är den som är absolut sämst på att uppdatera bloggen och jag menar allvar. Visserligen har jag varit på läger i 11 dagar och inte haft tid att uppdatera, sen började jag skolan 2 dagar efter att jag kom hem och så gick jag i skolan hela förra veckan och kände att jag inte hade något att skriva.

Egentligen har det inte hänt så mycket nu heller, jag har varit ganska upp och ner i huvudet och har gått från att vara deprimerad till att vara jättearg på allt och det suger. Idag var första dagen på typ en vecka som jag faktiskt var på bra humör och inte växlade jättesnabbt. Mycket av den senaste tidens humörsvängningar beror dels på att jag på lägret hade de absolut bästa 11 dagarna i mitt liv och blev av med det alldeles för fort och dels beror allt på att min p-stav börjar bli lite gammal, ska nämligen byta ut den i december.

Nu har jag iaf skrivit en liten uppdatering, kanske inte så  bra, men det är något iaf.

Puss<3