Så det kan gå.

Nu vill jag bara skriva, skriva tills fingrarna glöder, vet bara inte om vad. Jag har inget att skriva om, jag är tom. Tom på känslor, tom på ord. Eller det kanske är fel att säga att jag är tom på känslor, men jag har inga känslor jag kan skriva ut här. Det är för personligt.

Känner just nu att mycket är för personligt för att kunna tas upp här. Förstår mig inte alls på folk som skriver ut vad som helst i sina bloggar, som slänger ut hela sina liv på nätet. Jag förstår verkligen inte hur de vågar. Jag skulle aldrig våga. Jag inbillar mig liksom att det finns alldeles för mycket risker med det. Inte för att jag vet vad för risker, men jag tror att det finns risker och det är klart att det finns risker med det.

Känner lite att jag har slutat blogga lite grann efter att jag började tycka att mycket är för personligt för att skriva ut i bloggen. Förut skrev jag liksom lite vad som helst, när som helst, men det tog slut. Jag fick slut på idéer, började tycka att det jag skrev var för dåligt och ointressant. Fast det är väl sånt som händer.

Bloggen har typ blivit en ventil för min ilska istället, så jag skriver bara när jag är arg och upprörd och det funkar inte heller. Ingen vill väl läsa något som är skriver av någon som bara verkar vara arg hela tiden, men jag tänker inte ändra mig. Ett tag trodde jag att jag var sämst som skrev jättesällan, men sen insåg jag att jag inte behöver skriva jämt och hela tiden, det räcker med att skriva någon gång då och då. Behöver inte försöka tvinga fram något ur mig, det blir bara falskt. Jag vill inte vara falsk, det är inte min grej.

Jag har istället för att blogga lärt mig att leva igen, jag har träffat de bästa människorna i hela världen och tänker verkligen sluta umgås med dem i första taget, för de är verkligen personer som jag känner att jag passar ihop med. Jag har börjat ta tag i min ångest och mina insomningsproblem och jag har insett att det finns ett liv utanför bloggen. Jag känner mig levande igen.

Det är allt jag behöver; Jag behöver känna mig levande, sen skiter jag fullständigt i om jag är dålig på att skriva här eller inte.

Over ‘n’ out!

Utnyttjad?

Vad är grejen med snubbar egentligen? Jag förstår verkligen inte. Vad är grejen med att bara bli pratad med på deras villkor? Vad är grejen med att jag hela tiden känner mig utnyttjad? Jag vet att det är frågor som egentligen inte kan besvaras på ett vettigt sätt och det är skitjobbigt, men vad fan ska jag ta mig till?

Jag trodde nog aldrig att något någonsin skulle sluta såhär. Fan jag var ju bestämd! Det skulle inte få hända! Jag hade verkligen lovat mig själv att inte låta det hända igen! Jag lovade mig själv djupt och heligt och ändå så gör jag sådär mot mig själv och vem vet; Det kanske är mitt fel, det kanske är personens fel? Men vem fan bryr sig? Det enda jag vet är att det gör ont som fan.

Och ja, jag kanske har de finaste vännerna i världen, men de kan inte ta bort känslan av att jag känner mig utnyttjad. Det värsta är att jag inte är ledsen för allt som händer, jag är bara arg. Arg som fan! Arg på hur en person kan behandla en annan människa på det sättet.

Fast jag antar att det som vanligt är jag som har för höga tankar om folk och som litar för mycket på folk och det är svårt att sluta göra det. För jag vill alltid tro det bästa om alla, jag vill alltid tro att alla egentligen är bra människor, men så är det tydligen inte alls och det inser jag aldrig förren jag lär känna personer.

Och när jag sen råkar hitta något på nätet skrivet av vissa personer och inser att allt det personen har sagt är lögn. Det gör bara så fruktansvärt jävla ont. När jag läste det så ville jag bara skrika rakt ut, hade personen varit här så hade h*n fan inte stått på benen. Jag vägrar liksom tro att det är sant. Hur fan skulle det kunna vara sant? Allt h*n sa var ju så jävla fint och det kändes så jävla bra.

HUR FAN KUNDE DU GÖRA SÅHÄR?!

Att inte stå ut.

Jag blir så otroligt trött! Jag blir så förbannat jävla trött! Jag blir så trött på människor som bara kan prata med mig på deras villkor. Personer som tycker att jag inte går att prata med när jag är på dåligt humör och inte alls är sådär uppåt som folk tycker att jag ska vara.

Jag fullkomligt hatar när personer blir stötta för att jag råkar vara på dåligt humör eller vara totalt ointresserad av saker de pratar om, fast det jag hatar nästan mer är när dessa personer vägrar prata med mig nästan 12 timmar senare när det är jag som hälsar och vill ha sällskap.

Jag hatar när allt bara ska vara på alla andras villkor, när det verkar som att jag är den som måste anpassa mig till andra hela tiden. Jag blir otroligt trött på att jag är den enda människan i världen som inte får vara på dåligt humör, för då är det helt plötsligt ingen som vill prata och jag vet att man klarar sig lika bra själv, men jag menar; Vad i helvete?! Om det är andra som tar kontakt och vill prata så får de väl för i helvete prata?! Jag är inte mer än mänsklig och jag har också dåliga dagar, men tydligen förstår folk inte det. För jag ska tydligen alltid vara den som är glad och positiv och bara sprida glädje och lycka till alla, men jag orkar inte alltid det!

Det är sånt här som gör att jag tycker att människor är otroligt äckliga och det är därför jag mer eller mindre hatar människor egentligen.

Ambivalens och total förvirring.

Vill bara skratta, gråta, skrika, hoppa runt, slå någon, kramas, mysa och helst allt på en gång. Jag vet verkligen inte hur det skulle gå till, jag är så sprängfylld med känslor så att jag nästan blir likgiltig och det är en obehaglig känsla samtidigt som det är väldigt mysigt.

Jag saknar, jag saknar inte.

Jag vill ha mer, jag vill helst av allt bara vara utan.

Jag vill slippa dig, jag vill bara ha dig nära.

Jag hatar dig, jag älskar dig.

Du gör mig otroligt likgiltig.

Jag vill skrika för att du stör mig så oändligt mycket.

Jag vill gråta för att jag stör mig på dig.

Jag vill skratta för att jag inte vet vad jag vill.

Du gör mig illa.

Du sårar mig.

Du får mig att känna mig hel och otroligt bra.

Du får mig att känna mig otroligt dålig.

Du ger mig dåligt samvete.

Du får mig att sluta tänka.

Du får mig att tänka för mycket.

Du får mig att vilja slita ut hjärtat på mig för att slippa känna.

Jag hatar mig själv för att jag skriver det här.

Jag älskar mig för att jag skriver det här.

 

 

 

Det var svårare att leva utan dig än jag trodde.

Och i tankarna dansar hon som aldrig förr.

Det känns som att jag hoppar, flyger, studsar och snurrar runt, runt, runt utan stopp. När jag kom hem tidigare idag och la mig och läste otroligt underbara blogginlägg var det som att jag dansade i tankarna, det fanns inget stopp, det var som att jag flöt iväg.

Det var en otroligt underbar känsla, en såndär känsla man bara vill hålla kvar och aldrig släppa. Jag vill alltid känna mig så, jag vill alltid kunna slappna av och få det att kännas som att flyter iväg till en annan värld.

Jag bubblar inombords, alla ord jag inte får ur mig, det är helt obeskrivligt. Jag har så mycket ord som vill upp till ytan, men som jag inte kan formulera. Så mycket känslor som jag inte kan sätta på plats, så mycket känslor som får tankarna att dansa och när tankarna dansar så dansar jag.

Jag drog igång radion på hög volym och dansade som att jag aldrig någonsin skulle dansa igen, dansade som jag aldrig har dansat förut. Dansade i en evighet, det tog aldrig slut, det fortsatte. Tankarna fortsatte att dansa och jag fortsatte dansa, dansade mig riktigt trött.

Det är så svårt att forumlera känslor som jag inte kan fånga själv, jag skulle vilja fånga känslorna och hålla fast dem och sen släppa dem fria igen och bara snurra runt, runt runt.

Ändå skriker jag inombords

När det tog slut mellan mig och A bestämde jag mig för att jag ska hålla mig singel, jag ska inte ha någon. Jag ska lära mig att klara mig själv och vara ensam med bara mig. Jag ska bara ta hand om mig och bara tänka mig och allt ska handla om mig.

Och visst, jag har klarat mig jävligt bra som singel, jag tycker att jag är ovanligt duktig som inte har någon på gång, även om det har gått en tid sen uppbrottet. Jag har inte ens tänkt tanken på att skaffa någon ny på ett tag och det har gjort att jag har känt mig oändligt bra, sådär bra som man kan känna sig när man har lyckats med något man verkligen är fast besluten om att man måste göra.

Men trots allt det så skriker jag inombords, trots att jag klarar mig ganska bra själv, även fast jag tycker att jag är skitbra som klarar mig utan någon. Hela min kropp och själ skriker efter närhet. Jag behöver mys, jag behöver kramar. Jag behöver inte mer än så, jag behöver inte ligga, jag behöver inte massor av hångel. Jag behöver bara få kramas, jag behöver få mysa.

Det är fruktansvärt jobbigt att inse att jag faktiskt inte klarar mig helt själv, det är jobbigt att inse att jag behöver någon nära, någon som jag kan mysa med, någon som jag kan hålla om i timmar och bara känna mig nära. Fast det är ändå ganska skönt att inse att det är det enda jag saknar nu när jag är singel igen. Det är ganska skönt att känna att det enda jag saknar är just myset.

Jag var länge rädd för att bli singel eftersom att jag var så rädd för att känna mig ensam, att känna att jag inte har någon där när jag behöver det, men det har jag också insett att jag har massor av vänner som alltid kommer att finnas där när jag har det jobbigt, jag behöver inte vara tillsammans någon för att ha någon när jag mår dåligt eller har det lite svårt.

Som jag skrev så är det enda som saknas närheten, att kunna hålla om någon i flera timmar och bara känna hur rätt det är. Att ha någon nära och känna sig trygg, för oavsett hur många kompisar jag har och oavsett hur mycket jag umgås med mina närmaste vänner så kommer ingen att kunna fylla ut det där behovet av närhet.

Förlåt

Som rubriken säger så tänker jag säga förlåt till precis alla som har råkat ut för mig den senaste tiden. Jag erkänner att jag inte har haft det så lätt på senaste tiden och jag är inte den som orkar gå och prata om att jag har det jobbigt, så jag har gått och hållit det inom mig istället. Det har nu gått så långt att jag har insett att det har gått ut över min närmaste omgivning och i princip alla jag har pratat med. Det har absolut inte varit mot någon personligt eller så, det är bara jag som har haft svårt att hålla känslorna tillbaka när det har bubblat över.

Efter att jag och A gjorde slut så har hela min värld varit upp- och nervänd och som jag nämnde innan så har jag inte haft någon lust att slänga ut till alla hur jag egentligen mår. Jag har helst av allt velat lägga mig under täcket och ligga där tills allt har ordnat sig, jag vet dock att det inte funkar. Så istället för att bara lägga mig ner någonstans och ge upp allt har jag försökt stå på benen och hoppats på det bästa, det har inte alltid funkat det heller för det har bara slutat med att jag har kommit hem efter skolan och lagt mig i sängen med datorn helt utmattad efter att ha försökt hålla mig uppe en hel dag.

Det tar mer energi än man egentligen kan tro att ha det såhär, jag går upp på morgonen och är lika trött som på kvällen innan jag gick och la mig och går runt och har konstant slut på energi och när jag är låg på energi så blir jag irriterad och jag formulerar mig väldigt kort och det har låtit väldigt irriterat och drygt. Jag är mycket medveten om det och jag kan lova alla som läser det här att det aldrig har varit meningen att låta dryg och irriterad, det är som jag sa innan, aldrig riktat mot någon personligen.

Jag hoppas jag har lyckats förklara det så att ni förstår lite iaf.

Saker som hänt

Har egentligen inget vettigt att skriva nu, men jag måste få vädra lite. Ibland måste man få göra sånt också.

Som många vet så har den senaste månaden varit brutalt jobbig och jag har inte orkat speciellt mycket, har låtit mycket av min skit gå ut över folk och det är långt ifrån meningen, men som tur är så har jag en del folk i min närhet som tar hand om mig och som får mig att känna mig bättre och som får mig att tänka på annat. Det är fruktansvärt skönt att de här personerna går i samma skola som mig och att de går att umgås med oavsett vad som har hänt.

Det har även varit så att jag har tagit avstånd från vissa personer som jag har umgåtts mycket med efter att jag och A gjorde slut eftersom att de bokstavligen har uttryckt att de inte vet hur de ska vara mot mig efter att det hände. Jag förstår inte hur folk som man tror känner och som man tror står en ganska nära kan säga en sån sak och bete sig på ett sånt sätt som de här personerna har gjort.

Jag får dessutom sura kommentarer mot mig om att jag alltid verkar så sur och grinig hela tiden, men jag känner; Är det verkligen så konstigt? Är det konstigt att jag blir cynisk och bitter när sånna här saker händer och jag känner att jag inte har någon alls? Nej, det är inte speciellt konstigt, det är inte konstigt alls.

Jag har bara känt mig så fruktansvärt ensam på senaste tiden och det är roligt att ingen förstår varför, trots att jag har försökt förklara för folk tusen gånger att det inte är det att jag inte har folk runt om mig, utan jag känner mig ensam inuti, men det är det tydligen ingen som förstår.

Att sakna

Ja, det tog slut i måndags. Det var inget jag ville, men det var så det fick bli och jag tror att jag aldrig har mått såhär förut. Jag försöker gå till skolan, men det funkar inte, jag mår inte bättre av att vara där. Jag försöker umgås med så många som möjligt för att tänka på annat och det funkar tills jag kommer hem.

Allt är upp och ner och det känns som att jag inte gör annat än att gråta och sakna. Det här var liksom det sista jag ville, jag ville inte att det skulle sluta som det gjorde, för någonstans inuti kände jag på mig att jag skulle må såhär. För jag älskar honom, det gör jag verkligen.

Jag har alltid fått för mig att jag är en stark person som inte tar så hårt på break-ups, men jag hade tydligen fel. Jag kan inte sluta älta att jag aldrig trodde att jag skulle må såhär.

Det värsta är att jag vet att jag mår såhär för att jag saknar honom, jag saknar honom så jag kan dö. Jag orkar inte med det här längre.

Piercing

Kom på att jag har glömt att berätta att jag piercade mig i lördags och det blev en medusa, är helnöjd på riktigt och Ty på ANT är helt fantastisk och det här blev ett /care-inlägg…

Det är inte jag på bilden, men det är en sån piercing. Dessutom har jag en ljusblå sten, kanske lägger upp en bild på min sen när och om min dator vill samarbeta.